Hur undersöker man myelom
Man använder flera olika slags undersökningar, när man ska ställa diagnosen myelom, bl.a. blodprover, urinprov, benmärgsprov och röntgen.

• Blodprover
I blodprovet söker man först och främst efter en s.k. M-komponent. M-komponenten är ett särskilt äggviteämne som de sjuka plasmacellerna producerar. Storleken på M-komponenten är ett uttryck för mängden sjuka celler. Detta har man nytta av när man följer effekten av behandlingen. När sjukdomen förbättras, så minskar M-komponenten. Man tar också blodprov för att bedöma njurfunktionen, om det finns blodbrist, immunsystemets funktion och om det finns för mycket kalk i blodet.

• Urinprov
I flera fall kommer en mindre del av M-komponenten att utsöndras i urinen. Detta protein kallas Bence Jones protein och mäts genom att man samlar upp och undersöker urin från ett helt dygn. Hos en del patienter ses ingen M-komponent i serum utan enbart i urinen. Tidigare var mätning av urinprov enda sättet att följa sjukdomsutveckling samt behandlingseffekt men nu kan en metod att mäta fria lätta kedjor i blodet i de flesta fall ersätta mätning i urinen. Ca 5 % av patienterna ses ingen M-komponent vare sig i blod eller urin men för 80 % av dessa patienter kan man följa sjukdomen med fria lätta kedjor blodet.

• Benmärgsprov
För att ställa diagnosen myelom är det nödvändigt att undersöka hur benmärgen ser ut. Man ser i mikroskop om det finns en ökad mängd av onormala plasmaceller. Undersökningen görs med lokalbedövning. Man sticker in en lång nål i höftbenskammen och suger ut en mindre mängd benmärg. Ibland tas samma prov från bröstbenet. Man kan också behöva ta en bit av benmärgen, en s.k. benmärgsbiopsi.

• Röntgenundersökningar
Röntgen av stora delar av skelettet görs, för att se om skelettet har påverkats av myelomcellerna. På röntgenbilderna kan man då se mörka fläckar, som motsvara de områden där skelettet har tunnats ut. Ibland kompletterar man den vanliga röntgenundersökningen med en magnetröntgen (MR) eller datortomografi.